En tid var sömnens timmar målet varje dygn. Dagen fick bara uthärdas.
Ville inte ha det så. Ändå var det så det var.

Om någon hade sagt till mig, under den där tunga tiden, att allt kommer att ordna sig, att allt kommer att bli obeskrivligt underbart och jag kommer att bli lycklig igen, då hade jag inte ens orkat lyssna. Det hade inte gått att ta in. Nu när jag tänker efter fanns det säkert de som sa det till mig. Orkade nog inte lyssna. Tog inte in det.

Nånstans i det där jobbiga fanns ändå en spricka.

Ni vet, den där ljuset kommer in.
Och ljus kom. Det blev ljust. Och på något vis släppte det tunga sitt tag om mig. På något vis blev allt lättare. Verkligare. För ljus och kärlek är det som är verkligt. Det andra, det är inte riktigt sant.

Mer och mer ljus kom, mer av det som är verkligt.

Och nu älskar jag mina dagar. Älskar! Vill ha fler vakna timmar. Göra så mycket. Uppleva. Finnas.

Och jag är tacksam. Varje dag.
Trots bihåleinflammation och snöstorm. Trots allt ohärligt som händer i världen. Tacksam för att jag får vara här. För hur bra jag har det. För allt jag får vara med om. För att något faktiskt är underbart varje dag. För de möjligheter jag har. För de stjärnor jag har runt mig. För lyckokänslor. Varje dag. Livet känns spännande.

Fantastiskt, det här livet vi har. Magiskt.
Må jag säga.

Ljus och kärlek.