Jag övar på att ta plats.
Men kanske inte på det sätt de flesta tänker sig att ta plats betyder. För mig handlar att ta plats om att vara sann mot mig själv och i mig själv, och inte alls om att höras mest för att höras mest eller synas mest för att synas mest. 

Jag vill hitta min plats, och ta den.
Jag övar på att lyssna till mitt inre, lyssna efter svar på frågor som ”vad är viktigt för mig?” ”vad vill jag?” ”vad vill min själ?”. Att sedan följa de svar jag får – är att ta plats. Att ta min plats, som den är tänkt att vara. Inte som någon annan tänkt att den ska vara. Inte en mall att klämma in mig i. Det skaver och klämmer då. Jag känner så väl när nåt är rätt, eller inte rätt, för mig alltså. Men det är inte lätt alla gånger, att välja det själen vill, för det kan se så fel ut, utifrån. Och då är det rätt så obekvämt att välja den vägen, även fast själen viskar ”kom, hitåt”.

Det handlar också om att se vad jag växt ur. Vad jag kan släppa taget om, för att göra plats för den jag är, eller är på väg att bli. Det som var rätt förut kanske inte är det längre. Skönt att släppa taget om det. Skapa rymd.

Jag vet att min själ är här för sin upplevelse, sin utveckling. Och att din själ är här för sin upplevelse, sin utveckling. Och det är mest troligt så, att vi inte vill samma saker eller uttrycka oss på samma sätt. Och det är så det ska vara.

Jag övar på att ta plats fast det kan vara obekvämt. Ibland är jag modig, andra gånger är jag inte så modig.